Mod att våga fråga

Alla andra i familjen var upptagna med att pyssla med sina egna grejer men jag tyckte att nu jäklar var det dags att få bort alla dammråttor så jag satte igång att städa. Jag surade, suckade och slamrade i lägenheten. Jag tyckte synd om mig själv eftersom ingen annan hjälpte till och jag blev en riktig martyr.

Mitt i allt kom min dotter fram till mig och frågade: ”Är du sur, mamma?” Jag muttrade att jag var sur för att det är så tråkigt att städa allt själv. Då lyste hon upp och frågade: ”Men mamma, varför ber du inte bara om hjälp?” Jag hade inte ens tänkt tanken att fråga.

Hur svårt ska det vara att be om hjälp egentligen? Många av oss väntar med att be om hjälp tills att det riktigt krisar. Vi vill inte belasta någon och inte heller stå i skuld. Men om man vänder på det, hur känns det för dig när någon annan ber dig om hjälp? Själv blir jag bara glad, känner mig behövd och får en härlig känsla av att bidra till någonting bra.

De flesta skulle aldrig drömma om att be om hjälp med hämtning av barnen på dagis bara för att få lite extra tid att läsa ut slutet på sin bok. Men varför då? Måste det vara livsavgörande för att be om det vi behöver eller kan det räcka att vi har lust att gå på stan?

Tänk att det oftast är så mycket lättare att ge än att ta emot men med lite övning går det. Första steget i att börja be om hjälp är att bli medveten om vad det är man behöver få hjälp med. Om man inte vet vad man behöver så är det väldigt svårt att be om det.

Nakna coachens 6 tips för att börja be om hjälp.

Hör gärna av dig och berätta hur det är för dig att be om hjälp! Vad går lätt? Vilka utmaningar har du råkat ut för? Har du modet att fråga?

Om du visste att den du frågar blir glad över att kunna hjälpa dig vad skulle du då be om?

Lycka till!

/Den nakna coachen 🙂

Dela med dig!
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • email
  • LinkedIn
  • RSS
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Mod att våga fråga

  1. Frida skriver:

    Jag lider av ”jag ska minsann visa att jag klarar mig själv” -syndromet. Och visst är det som du skriver, vi blir glada av att få hjälpa andra och ändå envisas jag med att fortsätta klara mig själv. Och vad bevisar jag med det? Att jag är en supermänniska? Nä, det resulterar mest bara i en känsla av att inte räcka till…suck! Dags att göra nåt åt det. tack för tipsen!

    Ha det! //Frida

  2. Marie FemmeNet skriver:

    Jag tror det ligger i vår natur att vi har svårt att be om hjälp… tyvärr! Livet blir så mycket enklare när vi verkligen frågar och det är dessutom mycket sällsynt att någon nekar oss den hjälp vi ber om!

    Kanske är det för att vi är rädda för att bli uppfattade som svaga och inkompetenta som vi inte ber om hjälp… Kanske är det för att vi alla lider av ”Syster Duktig-syndromet” som får oss att tro att vi måste vara så perfekta och klara allt… Ju mer vi vågar be om hjälp desto lättare blir livet i både stort och smått!

    Våga fråga! Du är inte värd mindre, du ses inte som mindre duktig utan kanske rent utav bättre och starkare som vågar se dina begränsningar och förstå att ”delad börda är halv börda”!

    Marie

    • Tack Marie för att du delar med dig av dina tankar!
      Jag håller med dig, ju mer vi våga be om hjälp desto lättare blir livet i stort och smått.

      Veckans utmaning: Be om hjälp med någonting minst 1 gång om dagen 😉

      Må bäst!

      Linda

      /Den nakna coachen 🙂

  3. jag har frågat om barnvakt till en härlig granne, det”krisade” då min man sen och jag hade ett tåg att passa, jag hittade en lösning som var bra för alla, kidsen tyckte det va superkul att plötsligt vara hos ”tant ljuba” en stund .
    Bra reflektioner ovan..fnissade glatt åt städmuttret..hihi

    • Ja, jag tror att rätt många kan känna igen sig i muttret och sucket 😉

      Jag jobbar för att jag bara ska göra saker som jag verkligen vill göra och av egen fri vilja 🙂

      Linda

      /Den nakna coachen 🙂

  4. Hahaha, vad jag känner igen mig. Mutter och fnys, skrammel och fan, åhhhhh det är så synd om mig när ingen hjälper till. Seeer dom inte att jag behöver hjälp?

    Jättebra inlägg.

    Ha en skön kväll!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *