Gästbloggaren Lennart Matikainen: ”Den längsta halvmetern”

Människan pratar så ofta om längtan efter det goda i livet. Bilderna vi får till oss svärmar vilt; om yta, smink, pengar, karriär, kändisar och annat som försöker roa våra kroppar och sinnen. Om vi ska läsa till oss vad världen innehåller via media, blir nog ingen särskilt lycklig.

Någon gång på 90-talet hörde jag en föredragshållare säga, medan han måttade mellan hals och mage med sina händer; ”Det här är nog den längsta halvmeter vi har att vandra i livet”. Hans gestaltning av resan inom oss var klockren. Hur många av alla människor på denna planet lägger fokus på just den vandringen i sitt sökande efter lycka i livet? Inte så många sett till den stora massan tyvärr.

Jag brukar själv ofta få frågan ”Vart tog lyckan vägen?” och frågeställarna brukar försöka titta bakåt i tiden, till en svunnen rosa ungdom. Jag svarar alltid ”Den ligger inte bakom dig, utan är begravd under allt outtalat inom dig”. Hur tänker jag då?

De flesta vet, när de tänker efter, hur ofta vi genom livet skulle vilja uttrycka oss, men håller tyst av olika anledningar. Vi har lärt oss att ”snälla barn” är de som håller tyst. Vi lär oss att hålla tyst, för att inte ”såra någon”, vara omtyckta, ”slippa” konflikter etc. Tänk hur ofta en människa dämmer upp en liten irritation, en gnutta sorg, eller en del ilska eller rädsla. Många känslobäckar små…..

Var bor lyckan i oss? Rent fysiskt i det som kallas andra chakrat, eller qi (Livskraften). Glädje, sexualitet och kreativitet bor en bit under naveln och det är där vi reagerar och triggas närlusten faller på. När det är tilltäppt uppåt av annat, så söker många ”lyckan” på andra sätt, t ex sex, mat, dryck m.m. Det är inte så många som själva tar tag i att gräva fram lyckan, utan antingen söks det med andra stimulantia, eller med hopp om att andra människor ska göra oss lyckliga. Detta leder till ständiga besvikelser.

Jag vågar påstå att det går att finna tillbaka till lyckan, om man är villig att göra jobbet. Vad är det värsta som kan hända? Du kanske får det roligt på vägen…?

Vi kan när som helst börja om och framför allt börja tala. Vi behöver inte springa runt och hoppas att våra känslor alltid handlar om andra. Som vanligt vill jag därför ge lite tips på vägen.
Sätt dig ner en stund då och då för träna skiftet.

Gör så här:

  • Ta några djupa andetag stående och skaka loss kroppen. Prova att bara gunga upp och ner med knäna och andas in genom näsan och skaka ut luften på uppvägen. Tänk dig att du bara släpper spänningar och skakdansar dig mjuk i långa andetag. Bli mjuk!
  • Sätt dig ner framför en spegel och bli både talare och vittne. Det finns inget redskap som triggar loss dig så mycket som en spegel. Andas mjukt och ner i kroppen och ha ögonkontakt med dig själv. Välj nu; antingen börjar du möta dig själv eller också fly från dig själv.
  • Var konstruktiv nu; ta några minuter med att berätta för dig själv om allt som gör dig arg, ledsen och rädd. Ta en känsla i taget och kläm ut den. Ta ett andetag emellan dina uttryck så du får loss energin ur kroppen också. Träna och känn, och märk hur mycket lättare det går för varje gång.
  • När du är klar med den första delen, börja känna vad du längtar efter. Känn både på det du vill ha i livet och det du vill höra om dig. Berätta detta för dig, men istället för att bara få ur dig det, lek med känslan att ta IN det i dig. Faktum är att du programmerar om dig, när du i första delen talar på Utandning och i andra nästan talar på Inandning. Ditt system lär sig det du väljer att lägga in.

Tänk så här: Allt vi behöver bli bra på, behöver vi träna på. Om du också jobbar med att känna och uppleva, så går det oändligt mycket fortare. Träna din ”halvmeter” regelbundet och märk att det ger resultat. Vänta inte på att andra ska ge det till dig, då får du vänta!

Ha en underbar dag!

/Lelle

 

Dela med dig!
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • email
  • LinkedIn
  • RSS
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Gästbloggaren Lennart Matikainen: ”Den längsta halvmetern”

  1. Lisbeth skriver:

    Inom mig bor hur mycket lycka som helst. Problemet är att jag uppförstorar innebörden av ordet lycka.
    Jag tycker att jag har fått ett bättre perspektiv nu när jag börjat läsa bloggar bla, din.
    Jag har lärt mig att sätta ord på händelser som sker dagligen och där bland dom kan jag även sortera in händelser som ger lycka.
    För mig kan lycka smyga sig på. En känsla som växer inom halv metern och efter ett tag förstår jag.
    Känsloliv är fortfarande så tabu belagt. Det yttre skalet styr. Vi pratar inte om det men det finns
    Kanske en ny kampanj: Våga visa känslor.
    Tror att jag har över en halvmeter.
    Hoppas du får en fin helg
    Lisbeth

  2. Tack Mia!

    Du kanske vill göra ett gästbloggsinlägg du också?
    Skulle vara kul tycker jag.

    Ljus och frid

    /Linda

  3. Mia skriver:

    Underbart att läsa.
    Visst finns lyckan bara man vågar vara ärlig mot sig själv… och mot andra…
    trevlig inslag med gäst Bloggare..

    Kärlek o lycka från mig till ER//Mia

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *