Att bli mobbad är ingen barnlek

 

Mitt skåp blev ofta nerspottat både med snus och snorloskor. Jag blev instängd på toaletten , nerdragen för skoltrappan i håret och allmänt retad för mitt krulliga hår. En bra skoldag var när jag kunde låsa upp mitt skåp utan problem och gå genom uppehållsrummet utan att någon drog av mig min basker. Att bli mobbad är ingen barnlek, det är blodigt allvar för de som är inblandade. Många kan berätta om sina erfarenheter av mobbing och här kan du läsa en av dem.

Nu när skolan sätter igång efter sommarlovet finns det många barn som får ont i magen med oro för att mobbingen ska komma igång igen. Utsattheten, rädslan, ångesten och tankar om att man är fel och ful och dum. Hur tror du att mobbing påverkar självkänslan?

I skolan borde alla få känna trygghet och möjlighet att vara sig själv. Du som elev kan göra stor skillnad genom att se, bekräfta och le mot någon som du vanligtvis passerar i korridoren. Genom Framgångsbyrån STHLM fick jag igår en jättebra text som jag tycker säger väldigt mycket.

”Till alla barn och ungdomar som återvänder till skolan. Om du ser någon som kämpar för att få vänner eller blir mobbad för att de inte har så många vänner eller för att man är blyg eller inte klädd i de mest coolakläder, vänligen ställ upp. Säg hej eller åtminstone le mot dem i korridoren eller på skolgården. Du vet inte hur denna personen har det utanför skolan. Din godhet kan göra stor skillnad i någons liv!”

Vänligen kopiera detta för att stoppa mobbning!

Idag kan du även läsa om Mobbing i SVD där Elaine Bergqvist ger sin bild av hur hon blev mobbad i skolan. Var fanns de vuxna?

/Den nakna coachen 🙂

 

Dela med dig!
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • email
  • LinkedIn
  • RSS
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Att bli mobbad är ingen barnlek

  1. Pingback: God insiktsfull jul… |

  2. Lisbeth skriver:

    Mobbing Ja det är det vi vet men inte ser. En del ser vi men det gäller att se utanför ramarna för där händer det mesta. Under mina år som lärare var det här en av de viktigaste frågorna för mig. Det räcker att ett barn i gruppen är mobbat eller att en i gruppen mobbar så är dynamiken förstörd. Önskar att jag nu när jag blir hemma kunde jobba med den här frågan ute bland och ungdomar
    Härligt att den här rubriken lyfts upp. Den får aldrig komma i skymundan för då blir det samma sak som många barn får leva med= Skygglappar från omgivningen

  3. Ett mycket bra inlägg och i allra högsta grad aktuellt och framförallt VIKTIGT ÄMNE!!!

    Alla barn har rätt att kunna gå till skolan utan att må dåligt eller att ha ont i magen av bara tanken att gå dit!!! De tillbringar så mycket tid där och det skall vara en trygg plats för alla barn. Det finns många åtgärder på många skolor, trots det så fortsätter mobbingen. Min fråga är… VAD KAN VI ALLA GÖRA TILLSAMMANS FÖR ATT STOPPA DET?!

    Jag ser att min uppgift som mamma är att förmedla till mina barn att vi är alla olika, unika individer – men vi har ALLA samma värde! Om du ser att någon är utanför eller att någon blir kallad ”namn” ställ upp för den personen och om du inte vågar – gå och säg till en lärare och se till att de tar dig på allvar. Och om de inte gör det, berätta det för oss hemma så att vi kan säga det till lärarna.

    Som elenor skriver så finns det tyvärr mobbning överallt i alla åldrar och grupper i samhället. Mobbning tror jag personligen bla annat beror på rädslor, dels den som mobbar har rädsla för att själv vara den som kan bli mobbad men också med rädsla för okunskap, något främmande eller något som hon/ han inte vill eller kan identifiera sig med.

    Så vad tycker ni att VI tillsammans kan göra för att minska den mobbning som finns?

    Själv är jag uppmärksam på vad som händer runt mig och skulle aldrig tillåta att det skulle pågå i min närhet – jag går in direkt för att få ett stopp på det.

    Kramar på Er Alla / Anna

    Elenor

  4. Mia skriver:

    Tjong. Så bralInda, du är en fena på att lyfta upp på samma gång som det blir revy i huvudet. På saker som hänt i ens egna liv..Ja fy då. Men frågorna är många. VArför ska de mobbade byta skola? Inte de som mobbar?? Ansvar är ett ord som jag inte tro folk vet vad det betyder snart.. Samhället löser allt…men samhället är ju vi alla… tillsammans. Om alla kunde och vågade se med lite bättre ögon och dela med sig lite till de som behöver då skulle vi kunna börja förändra till det bättre…

    Jag var rätt mobbad åxå eller så var det avundsjuka// kram Mia

  5. Johanna skriver:

    Modigt och viktigt inlägg!
    Och en fantastisk kommentar av Inger, tänk så vanligt det är att man försöker linda in det och rättfärdiga det med att försöka hitta en anledning som det kan ha varit bra….
    Fina ni!! Så glad att ni är så starka! Hoppas det hjälper till att stötta barn, ungdomar men även vuxna att stå emot!
    kram

  6. Ulrika Gabriel skriver:

    Tack Linda för att du delar med dig av dina erfarenheter! För även om sådan här ALDRIG någonsin borde få hända i skolan eller någon annanstans, så gör det det. De som är drabbade tror ofta att de är ensamma om att ha sådana hemska upplevelser, skäms och lägger skulden på sig själva. Därför är det viktigt att få veta att fler är/har varit utsatta.
    Jag har valt att arbetat i skolan och med skolbarn just därför att jag tycker att sådant här INTE ska få ske. Inte ett enda barn, om jag får bestämma, ska behöva gå till skolan med magont. Det är för mig viktigare än alla andra skolämnen tillsammans. Det är en förutsättning för att kunna lära sig, att man känner sig lugn och trygg.
    Det är jätteviktigt att vi vuxna som arbetar på skolan eller som är föräldrar eller medmänniskor både ser och bryr oss om hur barnen har det – på riktigt!
    Stor kram till dig Linda.

  7. Den relevantaste frågan: Var fanns dom vuxna? Var finns dom idag?

  8. Sara skriver:

    Om alla hade försökt se de ensamma, utsatta människorna och varit snälla mot dem så hade mobbingen försvunnit. En utopi som ibland känns väldigt långt borta. Riktigt bra och otroligt viktigt inlägg.

  9. elenor skriver:

    Gör ont i hjärtat, magen och bakom ögonlocken… Mobbing är något fruktansvärt, och det förekommer i alla åldrar, i alla grupper, Den ena sorten värre än den andra… Jag hoppas vid Gudarna att vi vuxna är bättre idag än vad vi var förr på att Se och Stoppa innan det är för sent… För oss som arbetar inom barnomsorgen är detta att dagligt och viktigt arbete… och inom skolan… men så mycket sker bakom vår rygg och så många barn har ingen att vända sej till och ingen vuxen som har tid, eller förmåga att se… tror till slut att det ska vara sådär illa… att det är ok…Men så ser man oxå vuxna omkring sej som utför mobbing, ofta ”tyst” mobbing… härskartekniker av olika slag…

  10. Linda skriver:

    Det du beskriver är så talande och gör sig alltför påminnt för alldeles för många efter ledighet. Minns själv hur jag varje dag från åk 2 till gymnasiet och sen efter ett par år i arbetslivet gick till skolan/jobbet med en klump i magen. Nu har jag tagit mig förbi det och använder kunskapen till att verka för en förändring, framförallt vuxenmobbing där det inte finns någon form av skydd eller möjligheter att få rätt.
    Vi behöver vara många som jobbar för nolltolerans när det gäller all form av mobbing.
    Kram Linda

  11. Suck. Känner jag inombords. Jag har minnen och historier som jag sedan länge lämnat bakom mig. De bubblar upp ibland. Jag pratar sällan om det. Hur mina erfarenheter av att gå i ettan till sjuan (och fan i mig halva åttan) ihop med mobbare var. Jag har inte processat klart. Jag är inte ”vän” med de på FB, det är jag skyldig ”Lilla Inger”. Då fanns få som kunde hjälpa. Ingen som lyckades. Få som vågade lägga sig i. Ingen som var stor och stark och försvarade mig. Det är en erfarenhet jag gärna varit utan. Jag gillar inte kommentarer som att det är tack vare dem jag är den jag är idag. Nej, tack vare mig vet jag och misstänkte redan då, mitt eget värde. Om jag inte varit starkare än det de sa och gjorde, då kanske jag inte funnits idag. Så kan det också gå.
    Jag är den jag är tack vare mig. Tack vare att jag samlar BRA människor i mitt liv.
    Tack Linda, för att Du är så modig. Mycket modigare än jag. Du är en BRA vän i mitt liv.
    Kram Inger

  12. Sofia skriver:

    Mycket bra inlägg!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *