Jag skulle vilja skrika…

Det känns jäkligt jobbigt att se en nära vän förlora sig själv helt i sin relation. Det har gått ett år och självkänslan är helt körd i botten. Jag känner inte igen personen alls och det är skrämmande att se hur en relation kan bryta ner en människa totalt. Kraften, glädjen, viljan, integriteten, spontaniteten, autenticiteten, ja allt är utplånat.

Att stå vid sidan och inte kunna göra någonting är otroligt frustrerande. Jag ser hur dåligt personen mår men det är inget som personen medger. ”Allt är jättebra!”
Det är inte roligt att träffas längre. Personlighetsförändringen är så utpräglad att vi inte har något vettigt att prata om. Vad jag än berättar eller frågar så kommer taggarna ut som försvar precis som om jag har gått till attack och det känns väldigt märkligt.

Jag är rädd för att personen kommer att dra sig undan helt om jag uttrycker mina känslor och det vill jag ju inte så jag håller tillbaka. Jag gillar inte att hålla tillbaka. Jag spelar alltid med öppna kort men i det här läget känns det som ett nödvändigt ont tyvärr. Det går åt en hel del energi till att hålla tillbaka. Usch vad jag tycker illa om det!

Jag skulle vilja skrika: ”Vakna för i helvete! ” ”Kom tillbaka! ” ”Vad du håller på med?” Jag hoppas verkligen att det kommer ett uppvaknande snart så att det långa arbetet med att hitta tillbaka till sig själv kan komma igång.

Ibland är det svårt att fokusera på det fina hos personen som nu är dolt för omvärlden. Det är svårt att inte dras med av den fulhet, trångsynthet, småaktighet, förljugenhet och ovilja som pyser ut hos min vän. Det enkla skulle vara att säga upp bekantskapen helt men innerst inne så vill jag inte ge upp hoppet om en vän i nöd.

/Den nakna coachen 🙁

 

Dela med dig!
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • email
  • LinkedIn
  • RSS
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jag skulle vilja skrika…

  1. Rose-Marie Landin Nilsen skriver:

    Ibland är det nödvändigt att konfrontera vänner för att de ska öppna ögonen, ibland leder det till att de faktiskt öppnar ögonen och gör någonting åt sin situation ibland förlorar man sin vän! Det är inte lätt…

    Skickar mina varmaste kramar till dig och din vännina!

  2. Mia skriver:

    Vad gör man? Mer än finns kvar om denne vaknar upp?? Inge enkelt alls. Men bra att du skriver av dig.
    Du vet var jag finns….Kram Mia

  3. Marie Söderberg skriver:

    Mmm…bra inlägg..såå trist när det sker..och vad gör man..du kan inte göra mer, hon är inte redo..kram

  4. En stor kram till dig Linda!

    Anna ღ

  5. Tina skriver:

    Var ännu mer på henne. Berätta att du ser genom ytan! Släpp henne inte även om hon är avvisande! Man är fruktansvärt ensam när man är i en sådan relation. Hjärntvätt och kanske både psykiskt & fysiskt våld eller hot om det. Hon vill troligtvis inte se det och när hon ser det skäms hon. Fasaden är viktig. När (om) man väl kommer ur relationen kan man finna sig själv väldigt ensam och nerbruten, vännerna finns inte längre kvar.Ge inte upp!

  6. Först vill jag säga att det är roligt att se ett blogginlägg från dig Linda! I have missed You!
    Och jag hör hur svårt det där är! Vad gör man? Du står kvar, väntar.. Och samtidigt har din vän valt.
    Du får gärna babbla av dig om du behöver, jag lyssnar gärna.
    Kramar inger

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *