Tyst överenskommelse!

Jag kan inte sjunga! Jag är ful! Jag duger inte som jag är och måste alltid anpassa mig för att bli omtyckt! Jag ska aldrig bli som min mamma! Jag vill aldrig bli vuxen! Jag är ensam!

Jag har precis som du ingått många tysta överenskommelser med mig själv genom åren. En tyst överenskommelse är en inre sanning som skapas av någon annans åsikt och som vi tror på. Åsikten behöver inte vara sann men du tar till dig den som om den vore din egen. En inre tyst överenskommelse skapas även i det ögonblick du upplever något som gör att du formar en ”sanning” om livet.

Jag fick höra som barn att jag inte kunde sjunga och genast blev det min sanning. Jag såg hur vuxna betedde sig mot varandra och jag skapade mig en sanning att det inte är roligt att vara vuxen. Min fröken tyckte inte att jag ritade fint så jag vet att jag inte kan rita.

Jag har jobbat länge med mina tysta överenskommelser och börjat byta ut dem. Vissa är svårare än andra att förändra men jag har bestämt mig för att det ska gå. Numera kan jag ganska ofta se mig i spegeln och tycka att jag är vacker och jag vet att jag inte är ensam längre.

Vilka tysta överenskommelser har du som du skulle vilja förändra? Och vilka har du redan ändrat på?

Med önskan om en insiktsfull jul!
/Den nakna coachen 🙂

Dela med dig!
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • email
  • LinkedIn
  • RSS
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Tyst överenskommelse!

  1. Karin Ulfhielm skriver:

    Intressant, Linda! Det här har jag istället kallat för ”valda sanningar”. Sen vem det är som valt dem åt oss eller inte är egentligen ointressant. Det viktiga är att utmana dem, att se att de faktiskt inte är sanna.

    Särskilt apropå det där med att ”kunna sjunga”. Jag tror att alla föds med en förmåga att höra toner och att kunna härma dem. Min övertygelse är faktiskt att alla – från början – kan sjunga. Sen har inte alla en vacker sångröst, men det är något annat. Tyvärr har vissa av oss haft oturen att träffa på en och annan klantskalle till lärare som har bett oss att mima när klassen skulle sjunga. Sånt gör mig rasande, hur någon annan ”berättar för oss vad vi kan och inte kan”.

    En till mig närstående person har hela sitt liv sagt att h*n inte kan sjunga. Jag, Karin, kan sjunga, och jag sjunger mycket bra. Jag är dessutom tonsäker. Vid flertalet tillfällen har jag i hyllningssammanhang eller vid jul/Valborg stått precis bredvid och hört denna person sjunga. Det intressanta har då varit att personen sjunger visserligen i fel tonart, men följer exakt med hela vägen. Det är för mig ett mycket tydligt bevis på att h*n visst kan sjunga! Tänk om inte h*n i unga år hade fått höra att h*n inte kan sjunga? Vad hade hänt då? Fortsätt utmana dina sanningar – you go, girl, och ”keep on singing”! 🙂

    Kram o God fortsättning!

  2. Har redan ändrat på en ”att jag inte kan sjunga”! Min mor tycker nog fortfarande inte att det är något att syssla med men varje gång jag har varit på sånglektion eller t.o.m när jag har sjungit solo på något bröllop så känner jag hur stolt jag är över mig själv!

  3. kristina skriver:

    Det där har jag jobbat mycket med och håller fortfarande på med.
    jag vill önska dig en riktigt God Jul!

  4. Rockstjärnan! skriver:

    Jag kan inte heller sjunga och jag vägrar att bli vuxen för det verkar så tråkigt. Känner igen mig i det du skriver. Min mamma sade alltid att jag inte kan sjunga. Hon sade också att hon kan minsann sjunga, när jag sedan blev vuxen så insåg jag att hon sjungerväldigt falskt så hon kanske var tondöv.

    Massor med kramar, from one Rockstar to another!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *