Träffade en av mina mobbare

Jag och en god vän till mig har som årlig tradition att träffas på Grand Hotel och dricka afternoon tea. Det är alltid gott och servicen är bra men i år avslutades det inte alls lika trevligt som det brukar.

När det var dags att gå hem och boka ett nytt datum till nästa år höll jag på att sluta andas. Där stod han. En av mina mobbare från 7-8 klass.
Jag tittade rakt på honom. Han blev lite konfundersam så jag hörde mig själv säga ”Du gick i Hässelbystrandsskolan va´?” Han svarade Ja och sen frågade han mig om jag också hade det…

Ett mycket märkligt samtal förflöt mellan en förövare och hans offer 25 år senare. Jag blev lite förlamad på nåt vis och visste inte om jag skulle säga vem jag var. Men han kände uppenbarligen inte igen mig och jag valde att inte säga något.

När vi var klara med betalningen och bokningen så var det skönt att lämna kvar honom där bakom disken på Cadierbaren. Jag kunde faktiskt känna att jag tyckte lite synd om honom. Jag kanske inbillade mig men han verkade inte så lycklig.

Jag hoppas innerligt att jag slipper träffa honom nästa år. Och om jag gör det så kommer jag att berätta för honom hur det kändes för mig att dagligen vara rädd för hans trakasserier  i skolan.

Min fundering: Är det vanligt att förövaren inte minns sitt offer? Vad tror du?

/Den nakna coachen 🙂

 

Läs även om mitt besök på Grand Hotel för ett år sedan.

Dela med dig!
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • email
  • LinkedIn
  • RSS
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Träffade en av mina mobbare

  1. L skriver:

    Hej! Jag vill dela med mig av mina tankar kring detta, hoppas att du inte misstycker.

    Vi bör visa tacksamhet för livet, det goda med det onda, och tillåta oss själva att lära oss något av det onda. Hur ont det än gjorde. Är det en känsla av olust du måste känna mot din mobbare? Eller finns alternativet att släppa taget om känslorna och inse att du genom upplevelsen lärde dig mycket om livet, att den upplevelsen har bidragit till att du hamnat där du är idag?

    Bara några tankar.

    Kramar

  2. a Lady & a Tramp skriver:

    den här historien berör mig!
    usch och fy, att det sitter i så länge… och jag som var på föreläsningar om ”det eviga avtrycket” om nätmobbing, men vanligt sitter minsann också i….
    kram till dig som berättar!

    (pst, om du har möjlighet får du gärna uppdatera länken till mig, ny adress nu (igen;)))

  3. Elisabeth skriver:

    Vilken obehaglig upplevelse att träffa på sin förövare. Ja, det är nog så att EQn hos människor varierar betydligt så säkert glömmer den som mobbat. För han/hon begriper inte bättre så på sitt sätt har ju den som mobbar ett handikapp. Därmed ursäktar det sannerligen inte handlingen/handlingarna. Vi som föräldrar och andra som kommer i kontakt med barn/ungdomar har ett stort ansvar. Det är ju känslorna som gör oss mänskliga. Var rädd om dig! Vilken resa du gjort.Kram

  4. Annika skriver:

    Hej!
    Jag tror att det finns en stor risk att mobbarna inte vill minnas, att de förtränger för att de skäms! Tror inte att det är möjligt att förbise det faktum att de förstörde livet för andra, men att förtränga är ju vår vanligaste försvarsmekanism så ja det tror jag de gör. Därför tror jag att han valde att låtsas som om han inte kom ihåg dig, men det finns risk att han satt där på kvällen och mådde dåligt när minnena bubblade upp.

    Jag hoppas att du träffar honom igen och att du då har kraft att säga till honom vad du egentligen tycker och hur illa han behandlade dig! Om det händer eller inte spelar mindre roll för jag kommer fortsätta beundra dig och det härliga mod du har!
    Tack för att du är du och för du låter oss ta del av dina tankar!
    Kram Annika

  5. Martin Jonason skriver:

    Jag tror att han minns. Har själv träffat en av de killar som mobbade mig. Jag nöjde mig med att det gått bättre för mig än för honom.

  6. Det är säkert så att dom som mobbar tycker inte att det är någon big deal medan vi som blir utsatta kommer att minnas det för all framtid. Jag brukar också springa på gamla klasskompisar och jag känner mig inte bekväm i mötet alls medan den andra bara snackar på och pratar som om vi har varit väldigt goda vänner. Jag tror inte alls att hon minns alla hårda ord som jag fick höra.

  7. Helst vill jag bara prata om Cadierbaren och vilken bra tradition du och din vän har. Afternoon tea är en fantastisk liten aktivitet.
    Jag har under de åren jag jobbade på Alla Kvinnors Hus tänkt på hur mycket likheter jag finner hos män som slår och de mobbare jag hade runt mig under min skoltid. Ja även andras reaktioner. Såsom omgivningen kan ha svårt att begripa att en trevlig man och pappa kan terrorisera sin familj, en snygg kille våldta en tjej, hade en del klasskamrater och vuxna svårt att fatta hur jävliga en del kunde vara. ”Men han som är så skötsam i skolan”. ”Hans mamma är ju lärare och hela familjen aktiv i kyrkan..”. Det är väl det som hjälper skammen att ta plats. Skammen som gör att jag har haft svårt att säga att jag var mobbad från 1.an-8.an. Jag hade något lugnt år i sexan, tack och lov! Skammen som offret har efter misshandel, överfall och våldtäkt. Varför just jag? Om jag berättar blir Jag stigmatiserad. De kommer tro att det har något med mig att göra.
    Glömmer de för att kunna leva med sig själva? Förminskar sina handlingar? Ja säkert. Vi överlevde ju. Det finns människor som säger att vi som blivit mobbade inte skulle vara de vi är idag om det inte var flr mobbingen. Och. Jag skulle gärna byta ut den delen av min historia. Om inte jag hade jobbat med mig själv i så många år från och till hade jag inte varit den jag var. Det vimlar av bittra, sorgsna, jagsvaga, otrygga människor som blev mobbade som barn. De har inte orkat eller vågat jobba med sig själva. De är brutna. Det är inte för sent. Men jag, jag kommer ALDRIG se det som att de som bröt ner mig, förstörde min tillit och min trygghet att de har en del i den jag är idag. Aldrig. Det är jag skyldig min lilla Inger. Jag är den vuxne som ställer upp på lilla Inger. Jag ersätter de som inte fanns där när jag stod ensam med sönderklippt jacka, blåslagna revben och elaka ord ringandes i öronen.
    Jag beundrar Dig Linda. Jag är tacksam för att du är min vän. Jag tycker att du gör ett fantastiskt arbete med att vara den du vill vara. Inspirera och beröra på vägen. Du har min fulla respekt och kärlek!
    Kramar Inger

  8. Jag tror absolut att det kan vara så, för dom var det inte en så stor grej helt enkelt, samtidigt som att hos den som varit utsatt, finns det spår resten av livet. Jag känner nu till exempel, att det skulle vara otroligt jobbigt att träffa någon av dom som trackade mig på skolan. Tänk att det kan sätta såna spår.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *