Ny självbild

Igår fick jag en fråga om hur jag ser på min egen självbild. Vi var ungefär 15 personer i meditationsgruppen och var och en fick tid att berätta. Jag var en av de sista som skulle få ordet och min hjärna började gå på högvarv. Självbild, vad menar man med det? Vad har jag för självbild? Hjälp, jag vet inte vad jag ska säga! Hallå, kom igen nu då, säg något bra!

Hjärtat bankade i 190 km/tim när det var min tur. Högt och hårt bankade det och jag tänkte att nog ingen skulle höra vad jag sa. Mina ord lät skakiga och rösten var hes men det här är vad jag sa:

”Min självbild har ändrats ganska mycket genom åren. Jag är uppvuxen med att veta att jag är ful och fel och stark. Jag har klarat av alla svårigheter själv. Bitit ihop, kämpat för att känslomässigt överleva.

Idag vet jag att jag har stor utstrålning och karisma. Jag behöver inte vara stark och jag kan be om hjälp. Jag kan t.o.m. tycka att jag är vacker ibland.”

Jag kände mig ledsen men nöjd när jag var klar. Att prata om det som har varit väcker en hel del sorg. Den stora skillnaden idag är att jag tillåter känslorna att vara där. Jag försöker inte förändra dem eller trycka tillbaka dem.

Tänk att en liten enkel fråga kan väcka så mycket :)

Hur ser du på Din självbild?

/Den nakna coachen

 

Dela med dig!
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • email
  • LinkedIn
  • RSS
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Ny självbild

  1. Kricko skriver:

    Självkänslan har växt sig starkare med åren. Framför allt genom en relation som jag hade för några år sedan men också genom meditationen. I min uppväxt fick jag ofta höra att jag inte kommer att klara av det ena än det andra. Det har präglat mig och jag har ofta känt att jag inte klarar av saker på egen hand. När jag var i 30-årsåldern så träffade jag en man som trodde på mig och var väldigt bestämd i sin tro. Till slut övertygade han mig att min dåliga självkänsla går att ändra på och att det handlar om min inställning till saker och ting. Han introducerade meditationen i mitt liv. Meditationen har hjälpt mig att lära mig hantera mina negativa tankar och se att de är just bara tankar och ingenting annat.
    Jag är fortfarande rädd och osäker ibland men jag låter det inte styra mig. Men jag vet att det behövs övning unde ren längre tid för att kunna bryta en vana.

  2. .. skriver:

    Jag har nyligen insett att jag har en väldigt skev självbild. Min historia är nästan lite tvärtom mot den du breskriver. Jag har väldigt bra självförtroende. Jag har alltid fått höra att jag ser bra ut och det har alltid gått bra för mig. Det senaste 1,5 året sen jag gjorde slut på ett långt förhållande samt gjorde flera andra stora förändringar i mitt liv har jag dock mått väldigt dåligt. Jag har nyligen insett vad det beror på. Stämmer att jag har väldigt bra självförtroende, men min självkänsla är nära på noll. Allt mitt självvärde har jag kopplat till prestationer. Det är extremt jobbigt att inse, för precis som att jag ”lurat” alla andra att jag mår bra har jag ju även lurat mig själv.

    Jag har precis startat en blogg där jag tänker dela med mig av min resa. Följ mig gärna på vägen till att lära mig älska mig själv.

  3. Hanna skriver:

    En intressant sak är att jag länge trodde att jag är stor, kraftig, superlång med jättestora bröst (och detta har inte varit positivt för mig, utan något jag försökt dölja). Det kom sig av att jag redan som 11-åring blev 1,72 och var först i klassen att komma i puberteten. En liten B-kupa är ju gigantisk i mellanstadiet. Jag stannade där. Både fysiskt och i min självbild. Jag hann fylla 35 innan jag förstod att alla vuxit om mig, att 1.72 är rätt normalt, en 38:a inte är gigantisk och att en liten B-kupa inte är bomber som jag behöver dölja. Ganska komist såhär i efterhand.

  4. Karin Ulfhielm skriver:

    Tack för klok bloggpost! <3

    Min självbild har självklart förändrats med åren. Djupnat, och ramlar fortfarande in i en konstig "ram", men ser snabbare nu att det är någon annans ram…

    Jag känner att jag för det mesta är öppen, medkännande och klok person som verkligen kan se och höra andra. Med då och då blir jag rädd och tror att andra tycker en massa konstiga saker om mig och att allt är riktat mot mig personligen. Då får jag slicka såren. Jag behöver få vara liten, ledsen och rädd då och då! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>