Jag har gått i terapi i många år för att bearbeta mörkret i mig och jag har gått i coaching för att utveckla ljuset inom mig. Nu är det dax att jobba med min kropp. Det är dax att släppa fram kroppsminnen från barndomen och släppa taget om rädslor och annat skit.

Jag har tidigare berättat att jag går på behandling en gång i månaden och att jag bl.a har fått hjälp med mina pms problem. Lasse Fasth hjälper mig så mycket mer än bara med mitt hormonsystem ska du veta. Han hjälper mig att bli hel på alla plan.

Igår var jag på behandling igen. Fokus låg på den lilla rädda Linda som fortfarande finns kvar på ett cellplan. Jag har aldrig gråtit så mycket som igår. Jag grät för alla de gånger jag varit så rädd för att inte vara omtyckt. Jag grät för alla de gånger jag har känt att jag har behövt anpassa mig. Jag grät för alla de gånger jag inte visste hur jag skulle vara för att bli accepterad. Jag grät för att lilla Linda kände sig så ensam. Jag grät för att den vuxna som såg mig och fanns för mig snart ska dö. Jag grät av både glädje och sorg och mitt hjärta öppnade sig!

Varje gång jag får behandling så skalas lager för lager av och jag blir lättare och mer centrerad. Trots att processen är jobbig ibland så är det helt klart värt det. Jag kommer ju närmare mig själv och det är precis det jag vill.

/Den nakna coachen

Läs även ”Lycka är att bli fri från PMS”

Min senaste bild är att jag sitter i en liten stuga och skriver. Där finns en säng, ett bord, en vattenkokare och en gammal braskamin som jag eldar i. Jag får en behaglig, lugn och lätt känsla av bilden. Jag kommer i kontakt med kreativitet, meningsfullhet och glädje. Hur bra är inte det!?

Otroligt vad enkelt det är att påverka känslorna bara genom att fokusera på något jag gillar. Tror minsann att jag ska skriva en lista med allt jag gillar så jag kan påminna mig själv och väcka mina känslor till liv när det behövs.

/Den nakna coachen

Sakta börjar orden, känslan och lusten komma tillbaka. Skaparkraften och glädjen i att uttrycka mig i ord håller på att vakna till liv igen. Jag trodde att ”musiken” inom mig hade tystnat men det visade sig att jag bara hade väldigt bra öronproppar.

Jag har tagit ut dem nu. Försiktigt och nyfiket undrar jag vad det är som ska komma. Det nya som jag står inför. Det känns spännande och pirrigt, vad kan det vara?

Jag lyssnar mer och mer på känslan. Inte för att det går jättebra hela tiden men det går bättre än det brukade. Att lyssna på kroppen är nytt för mig. Jag har spenderat nästan hela mitt liv utan kontakt med den. Jag existerade bara från halsen och uppåt. Inte undra på att jag har varit så kvicktänkt

Nu låter jag känslorna komma och jag censurerar ingenting längre. Ibland innebär det att jag gråter när en känsla passerar och det är helt ok. Jag accepterar att känslan sköljer genom mig för att sedan ebba ut och bytas av med en annan.

Jag uppskattar livet och allt det får mig att minnas!

/Den nakna coachen

”Look forward to where you want to be and spend no time complaining about where you are.”

Excerpted from Abraham’s newest book: The Vortex,
Where Law of Attraction Assembles all Cooperative Relationships

Den främsta fördelen just nu är att jag har mer tid att bara vara. Njuta av en kvällsfika med familjen, spela spel med barnen, meditera och att uppskatta den härliga naturen.

Jag har fortfarande abstinens. Mina vanor att ständigt vara uppkopplad och kolla mejlen, kommentera, uppdatera, svara, tagga, lägga upp status är svårare att bryta än jag trodde. Men skam den som ger sig

Bilden nedanför är lite rörig men jag gillar det enkla upplägget.
Gör som det står så blir du lycklig!

/Den nakna coachen

Nötskrika: Andra kommer att ta lärdom av hur du gör. Din gåva är att allt går enligt planerna.

Läs även om mina möten med blåmes, kronhjort, ekorre och gråsparv!

/Den nakna coachen

Jag frågade min flunsasjuka dotter hur sjuk hon kände sig på en skala mellan 1-10 och hon svarade 8. Sen frågade jag henne hur nöjd hon är med livet trots flunsan och då svarade hon 10.

Jag är så impad! Hon e bäst!!

/Den nakna coachen

Jag och en god vän till mig har som årlig tradition att träffas på Grand Hotel och dricka afternoon tea. Det är alltid gott och servicen är bra men i år avslutades det inte alls lika trevligt som det brukar.

När det var dags att gå hem och boka ett nytt datum till nästa år höll jag på att sluta andas. Där stod han. En av mina mobbare från 7-8 klass.
Jag tittade rakt på honom. Han blev lite konfundersam så jag hörde mig själv säga ”Du gick i Hässelbystrandsskolan va´?” Han svarade Ja och sen frågade han mig om jag också hade det…

Ett mycket märkligt samtal förflöt mellan en förövare och hans offer 25 år senare. Jag blev lite förlamad på nåt vis och visste inte om jag skulle säga vem jag var. Men han kände uppenbarligen inte igen mig och jag valde att inte säga något.

När vi var klara med betalningen och bokningen så var det skönt att lämna kvar honom där bakom disken på Cadierbaren. Jag kunde faktiskt känna att jag tyckte lite synd om honom. Jag kanske inbillade mig men han verkade inte så lycklig.

Jag hoppas innerligt att jag slipper träffa honom nästa år. Och om jag gör det så kommer jag att berätta för honom hur det kändes för mig att dagligen vara rädd för hans trakasserier  i skolan.

Min fundering: Är det vanligt att förövaren inte minns sitt offer? Vad tror du?

/Den nakna coachen

Läs även om mitt besök på Grand Hotel för ett år sedan.

Har du svårt att skilja mellan förälskelsekänslor och den härliga känslan av att bli sedd?
I sånna fall är du inte ensam ♥

/Den nakna coachen

Har du märkt att det går åt mer energi att inte torka upp den där fläcken på golvet än att göra det direkt? Varje gång du går förbi fläcken så känns det jobbigt men inte fasiken torkar man upp det ändå…

Sen när man väl torkat upp den så undrar iallafall jag varför jag väntade så länge.
Kan du känna igen dig?

/Den nakna coachen